Kärleksnovell.

Det är mörkt och kallt men ändå är det mitt i sommarn. Det är mitt i natten och Nicole sitter gömd i ett hörn vid köpcentrumet, hon vill inte gå hem och Colin svarar inte när hon ringer. Hon kollar på mobilen, hennes mamma har ringt mer än 20 gånger och skickat lika många sms och frågat vart hon är och allt möjligt. Hon suckar och kryper ihop som en köttbulle för att inte frysa. Efter en liten stund så börjar hennes mobil ringa, det är Colin. Hon svarar med en hes röst.

– Hej, varför svarar du inte när jag ringer?
– Jag har inte haft något batteri, men vart är du någonstans?
– Köpcentrumet, du vet hörnet på baksidan?
– Okej, jag kommer dit och hämtar dig, jag är där om 15 minuter.

Nicole lägger på luren och lägger ner mobilen i fickan igen. De 15 minuterna gick snabbt och Nicole ser Colin komma åkandes på sin moppe mot henne. Hon ställer sig upp och borstar av smutsen från rumpan, rättar till kjolen och sätter på sig luvan som sitter på hennes tjocktröja. Hon går framåt mot Colin som stannat en meter ifrån henne. Dom kramar varandra och hon sätter sig sen bakom honom på moppen. Det regnar men inte så mycket, dem åker längst bilvägen i hög fart, regnet börjar ösa ner mer och mer. Bilar åker förbi snabbare än någonsin. Nicole blir skrämd av det och sätter sig närmre Colin och håller i honom hårt. Ingen av dem hör bilarna komma bakom pågrund av ösregnet. Plötsligt så kommer det en bil, i så hög fart att ingen är beredd, bilen slirar, den snurrar 2 varv rakt mot moppen. Ingen av dem ser någonting pågrund av regnet som öser ner, dem hör bara de kraftiga slirningarna.  Allting går så snabbt. Bilen åker rakt in i moppen med en hård smäll. Nicole flyger åt sidan minst 3 meter ner i diket och landar på armen och slår i pannan i en sten och blir medvetslös. Samtidigt så flyger Colin av moppen och får hela moppen över sig. Bilen som kört in i dem åker därifrån så fort han bara kan. En annan bil som kommit bakom när hela situationen uppstod stannade. Det satt två män i 30 års ålder i bilen, den ena mannen sprang fram till Nicole och den andra till Colin. Båda var medvetslösa. Mannen som sprungit fram till Nicole vände på henne och försökte få henne att vakna men hon var medvetslös. Han kände på hennes puls, den kändes stabil. Hon blöder kraftigt från pannan så mannen tog fram en näsduk ur fickan och tryckte den mot pannan för att stoppa blodet. Han ringde sen till en ambulans. Samtidigt som det så var den andra mannen och hjälpte Colin. Mannen lyfte bort moppen som låg över honom och såg då att Colin hade blod över hela sig. Benet låg snett och Colin hade djupa sår på armar och hals. Mannen slet sönder sin egen tjocktröja och knöt delar av den över såren för att Colin inte skulle förblöda. Mannen kände även på pulsen och den var svag. Det kom två stycken ambulanser till platsen som tog Colin och Nicole snabbt till sjukhuset. Det kom även en polisbil som stannade och förhörde de två männen som hade sett hela situationen. Männen beskrev det dem hade sett och hur bilen såg ut. De hade även haft tur och sätt registreringsnumret på bilen som kört in i moppen.

Nicole vaknade upp och såg sig omkring. Hon såg att hon var på ett sjukhus. Hon kollade på sin arm som hade gips över sig. Hon satte sig upp och hela hennes huvud började snurra. Hon kände på pannan att hon hade ett stort plåster där. Hon förstod först inte varför hon var där och blev tvungen att tänka efter. Hon fick fram ett svagt minne om när bilen körde in i moppen, hon såg en bild framför sig i huvudet när hon flög av sen kommer hon inte ihåg mer. Hennes mamma kommer in i rummet med en kaffe i handen, hon strålar av glädje när hon ser att Nicole har vaknat. Nicole blir också glad och väldigt lättad över att hennes mamma är där. Hennes mamma frågade henne hur hon mådde och hon sa att hon hade ont i huvudet och mådde lite illa men det var inte så farligt. Strax efter så kom en läkare med värktabletter och vatten till henne. Nicole svalde tabletterna med vattnet hon fått. Hon kollade sen runt i rummet. Alla sängarna var tomma, vägarna vad vita, alla möbler och gardiner var också vita. Vilket tråkigt rum tänkte hon. Hon kom och tänka på olyckan och att hon inte var där själv. COLIN skrek hon, hon slet av sig täcket och droppet som ledde till hennes arm. Hon sprang så fort hon bara kunde ut ur rummet och igenom alla dörrar hon kunde se för att hitta honom. En läkare sprang efter och tog tag i hennes arm.

– Du ska få träffa honom om du lyssnar på vad jag har att säga först, sa läkaren.
– Jag måste få träffa honom nu utbrast hon med sin hesa röst samtidigt som hon försökte dra sig loss men läkaren höll hårt.
– Lilla vännen, du måste lyssna på mig, sa läkaren och kollade Nicole i ögonen.
– Vart är han? svarade Nicole medans tårarna sprutade ner från hennes kinder.
– Kom så går vi och sätter oss i soffan så ska jag berätta vart han är.

Dom satt och pratade i nästan en timme om bara det som hade hänt under den natten. Tillslut så kom läkaren fram till att Colin har hamnat i koma. Nicole började gråta, tårarna bara rann och rann, hon hann knappt andas emellan. Efter en stund så blev hon lugn och läkaren frågade ifall hon ville gå in till Colin.

Dom kom in till Colins rum, Nicole blev rädd och osäker men gick långsamt fram och satte sig på stolen bredvid sängen. Hon tog hans hand och tårarna började rinna igen. Läkaren kollade på henne och gick sen tyst ut och stängde dörren efter sig. Nicole satt där inne i minst 4 timmar och bara höll i Colins hand. Hon ville inte gå därifrån även fast läkarna tyckte det, hon vägrade lämna honom. Efter att det gått en hel dag och hon bara suttit där så tvingades hon ut från rummet av både läkare och hennes mamma. Hon var tvungen att sova ifall hon ville bli bättre. Nicole orkade inte kämpa emot så hon bestämde sig för att gå till hans rum tidigt dagen efter istället.

Dagarna gick och hon fick lämna sjukhuset. Hon ville inte göra någonting annat än att ligga i sängen hela dagarna och bara gråta. Varje dag så åkte Nicole till sjukhuset för att hälsa på Colin. Det gick flera veckor utan att Colin vaknade upp. Nicole mådde sämre och sämre. Hon ville inte gå till skolan, hon ville inte äta eller någonting annat. Det enda hon ville göra var att sova, gråta och hälsa på Colin på sjukhuset. Hon fick äta deperationstabletter men hon blev inte gladare utav de. Efter att det gått 3 månader utan att Colin vaknat så orkade inte Nicole mer. En dag så åkte hennes mamma iväg för att handla. Nicole var då ensam hemma och hon mådde så dåligt. Hon hade gått ner flera kilon, hennes kropp var trött och orkade inte mycket. Hennes ögon var röda utav allt gråtande. Hon reste sig upp ur sängen, gick långsamt in på toan och kollade sig i spegeln. Aldrig tidigare hade hon sätt så sliten ut. Hon öppnade badrumsskåpet och tog fram ett rakblad. Hon satte sig ner på golvet. Hon höll rakbladet över ena armen men tvekade först. Hon kollade på sina ärr hon hade på armen från olyckan. Tårarna började rinna och hon tryckte rakbladet mot armen och drog. Hon gjorde det flera gången och tillslut var hennes arm helt täckt av blod. Hon kände smärtan i armarna, det sved mer än någonsin. Hon gjorde sen samma sak med den andra armen. Hennes huvud började snurra, hon kollade på armarna, det svartnade för ögonen och hon föll ner på badrumsgolvet. Dörren öppnas och stängs, Nicoles mamma har kommit hem från affären. Hennes mamma går upp för trappan in på Nicoles rum och ser att Nicole inte är där. Hon ropar efter Nicole men får inget svar. Sedan vänder hon sig om och ser att lampan är tänd i badrummet. Hon öppnar dörren som står på glänt och ser då att Nicole ligger där på golvet avsvimmad. Hennes mamma slänger sig ner på golvet och tar tag i Nicole. Hon skriker på Nicole att vakna, hennes tårar rinner ner från kinderna. Hon tar tag i en handduk som hänger på en krok på sidan om henne. Hon tar handduken och snurrar runt Nicoles ena arm sedan tar hon den andra handduken som hänger på en krok bredvid och snurrar runt hennes andra arm. Hon drar fram sin mobil från bakfickan och ringer snabbt efter ambulans. Ambulansen kommer snabbt dit och dem åker in till akuten. Det är samma sjukhus som Colin är på. Läkarna som åkte i ambulansen virrade runt hennes armar med bandas för att det inte ska förblöda. Nicole har fortfarande inte vaknat upp och läkarna blir oroliga. Så fort hon kommit in till sjukhuset så lindar dem om Nicoles armar och hon får dropp. Hennes puls är stabil så läkarna vill inte väcka henne. Nicoles mamma sitter på stolen bredvid Nicole och är beredd ifall hon skulle vakna. Hela natten går utan att Nicole vaknar. Tidigt dagen efter så vaknar Nicole och känner att någon håller i hennes hand. Hon öppnar ögonen men det är för suddigt. Hon gnuggar ögonen med ena handen och ser det. Där sitter han, Colin hade vaknat upp. Glädje tårarna kom och hon slängde sig i Colins famn. Hon kunde inte sluta gråta. Dom kramade om varandra länge.

– Din mamma har berättat allt som har hänt, viska Colin i Nicoles öra.
Hon släpper taget om honom och kollar han i ögonen. Colin tar tag i Nicoles hand och håller om den hårt.
– Varför gjorde du så Nicole? Det är det dummaste du har gjort. Att göra illa dig för min skull, du förstår väl att jag blir rädd, Säger Colin medans tårar börjar komma fram från hans klarblåa ögon.
– Jag trodde du skulle lämna mig ensam, sa Nicole med låg och hes röst.
– Jag kommer aldrig att lämna dig, förlåt för att jag skrämde dig, svarade han.
– Jag älskar dig, sa dom exakt samtidigt..



Av: Pernilla Norrby.